Veckan började med "Barns bildskapande" och olika sätt att tänka kring det.
Vilka teorier och perspektiv som påverkar dagens syn på detta i den svenska skolan och
vilka pedagogiska konsekvenser eller lärdomar man kan få ut av det.
Det Piaget-inspirerade stadietänkandet i Lovenfeldts tappning där man sökt det generella i barns bildskapande, likheterna i ett utvecklingsperspektiv, bilden som uttryck för barns tankar, "de ritar vad de vet". Med hjälp av detta tänk kan man få hjälp att hitta en rimlig kravnivå för en barngrupp men det finns samtidigt en risk att man sätter en förutfattad begränsning för vad som är möjligt, och därigenom begränsar utvecklingspotentialen för de bildskapande.
Reads tankar om bilden som personligt uttryck där olikheterna blir det viktiga, de personliga särdragen ska få ta största möjliga plats och uppmuntras, skyddas, ges näring.
Här kan risken vara att övertolka, misstolka vad som är särpräglat personligt och tillfälligheter i kontakt med ett visst material eller stämning/situation vid lärtillfället eller en kortvarig känsla hos barnet. Avarter av detta tänk kan förbjuda barn att härmas, rita av, låta sig inspireras av varandra vilket också är ett viktigt lärande.
Arnheims tankar om bilden som spegling av perceptuell utveckling med grunder från gestaltningspsykologin. Den delvis biologiskt styrda varseblivningen går från att i bild återge enkla oartikulerade helheter för att gradvis förfina urskiljningen av detaljer, "barn ritar vad de ser men ser mer än de ritar". Här finns återigen en risk att man begränsar utvecklingspotentialen med förutfattade meningar om vad som är möjligt för barn i viss ålder eller stadie. Men man kopplar inte ihop barnens bildframställning med deras verklighetsuppfattning. Barnen uppfinner grafiska motsvarigheter till den synliga verkligheten.
McFees tankar tar in det sociokulturella perspektivet och lyfter fram hur ens sociala och kulturella omgivning uppmärksammar vissa aspekter och företeelser av verkligheten. Detta påverkar barns bildskapande och perceptuella utveckling. "Vi ser vad vi vet och finner vad vi förväntar oss att finna"
Vi behöver då tränas i att söka det föränderliga, individuella och relativa som kanske inte fokuseras av de samhälleliga behoven eller värderingsnormerna omkring oss. Bruners tankar om 2 samtidiga varseblivningsprocesser, dels gestaltlagarna-hur det iakttagna organiseras, dels effekten av igenkännandet som är socialt och kulturellt färgat, vi ger något en viss innebörd och detta kan hindra oss från att upptäcka vad vi faktiskt ser. Vi ser det som vi förväntar oss av det igenkända.
Det igenkända kan överrösta gestaltlagarna när de försöker organisera och tolka våra sinnesintryck.
Alla dessa perspektiv och forskare ger oss nycklar till en mycket komplicerad verklighet och vi kan lära lite av alla.
Vi fick rådet att aldrig glömma fråga den bildskapande vad de håller på med, vad söker du, varför gör du så, för att undvika att tappa kontakten med elevens ambition, eller få den att känna sig missförstådd. Ibland testar de, undersöker material, motiv eller idéer, ibland vill de berätta, kommunicera något, ibland gör någon en bild av terapeutisk orsak eller som dagbok för sig själv eller bara slappnar av, förströr sig.
Att inte se det verkliga naturalistiska avbildandet som ett mål eller ideal känns självklart, det finns även faror i ett okomplicerat förhållningssätt till det. Det är ingen slump att många världsreligioner haft åsikter om ett direkt avbildande av "Guds skapelse". Illusionen kan vilseleda om man inte är medveten om den.
Vi pratade också om vikten av att tänka oss för när det gäller rangordning, tävlingsmoment.
Fokus bör ligga på att träna förmågor, inte ett speciellt innehåll eller föreställande mål.
Gruppuppgifter bör vara öppna, bygga på allas bidrag så att alla i gruppen blir viktiga, känner sig delaktiga och värdefulla. Allas utveckling är viktig och borde i första hand relateras till individens egna utvecklingshistoria. Hur förhåller man sig då till urvalsprocesser till elitutbildningar?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar